När jag läste igenom Hanna, Huset, Hunden första gången tyckte jag inte om den. Den var obegriplig och det kändes som om ett barn hade skrivit den. Jag tänkte att den var skriven på samma sätt som vissa barn pratar, osammanhängande och rörigt.
Det kändes som det saknades rader eller sidor och det var frustrerande att jag inte förstog handlingen. Ju mer jag försökte förstå, ju mer frustrerad blev jag eftersom allt bara blev rörigare.
Det var som om det låg en osynlig slöja av obehag över boken. Det var mörka färger, instabila karaktärer och obegriplig handling.
Till exempel började Hannas hus brinna och direkt reagerade jag genom att tycka att det var hemskt. Men texten förmedlade ett lugn och jämförde elden med en vacker blomma och Hanna stog bara fridfullt och kollade på.
Men det som var obehagligast i boken var hunden, han var obehaglig på det sättet att man aldrig visste vem han egentligen var. Hunden var Hannas husdjur men det var han som hade makten över Hanna. Det var han som vaktade Hanna och huset men han var inte speciellt pålitlig.
När vi började bokdiskussionen förändrades långsamt min uppfattning av boken.
När man hör andras sätt att tolka boken och sedan lägger ihop det med sin egen tolkning får man lite mer uppsyn över boken. Samtidigt hittar man värdefulla detaljer som framhäver ens helhets bild av vad boken handlar om och mot slutet fick jag en helt annan bild av boken.
Jag tyckte plötsligt att boken blev mycket bättre och jag tolkade det som att boken handlade om Hannas uppväxt. Huset gestaltade då hennes barndom som hon måste, men inte riktigt ville, släppa. Till slut lät hon barndomen brinna upp men insåg att hon fortfarande kunde ha kvar de lyckliga minnena och känslorna (som gestaltades som hennes stickade kläder).
När vi i slutet av lektionen fick reda på vad Anna-Clara Tidholm, författaren av boken, egentligen hade skrivit om blev jag lite förvånad att ingen av oss hade tänkt på den tolkningen. Men som vår lärare sa så läser vi in våra egna erfarenheter i berättelser när vi tolkar dom, för att saker ska bli lättare att förstå och relatera till.
Det är spännande med detaljer - och att andra kan hjälpa en att hitta nya detaljer som gör det mönster man själv stt ännu tydligare. Din tolkning, att det handlar om en uppväxt, den är ju också både rimlig och möjlig (och om författaren hade "en avsikt" när hen skrev så är det ju faktsikt ändå så att läsare kan se mer och fler möjligheter - och ha helt rätt både i och till det!).
SvaraRadera